det var du som började, det var du som satte igång allt fast det var jag som kom fram till dig i början. jag frågade och fick ett svar. efter fick jag höra. jag fick höra att du gillade sånt men vad hände. jag gillade dig, gillade du mig? hur kunde du. jag är ledsen varje dag när jag tänker på det, fast när utsidan är glad förstår ingen att man ligger och gråter på kvällarna, inte ens du. jag vill att du ska förstå men mitt falska gör att du gör det. men jag vill att du ska. jag får ont i magen när jag tänker på minnen. du gjorde det så verkligt, vad gjorde jag för fel? jag orkar inte längre men du finns här hela tiden, hela tiden. jag rädd, jag har gått in i mörkret och känns som jag inte kan hitta ut. när tårarna rinner finns det ingen utväg, jag låter de göra det tills det tar stopp. det är då den falska masken åker på igen. det spelas om och om igen och när folk frågar måste jag sätta mig in i den bilden igen och allt börjar om. du tror att vi är kompisar, att inget har hänt men jag har känslor för dig. jag har det men du förstår inte. vem var jag för dig? någon som bara lägga alla sina problem på, att de skulle staplas på mig istället. din facebooksida besöks varje minut där det står saker som får mig att tänka om på nytt- vad är det här, hur lång tid kommer det ta? du vet ju, du är i samma sits som jag men om en annan. jag klarar inte detta längre. jag vill vara den glada människa som jag alltid är. du hindrar mig för du förstår inte hur mycket du har sårat mig. minnena sköljs över mig hela tiden. orkar inte mer. this feeling, this feeling, this feeling, this feeling...